Puoli vuotta 9-vuotiaan poikamme sairastumisesta diabetekseen, aloimme törmätä eri yhteyksissä juttuihin hypokoirista.
Ensin ajatus omasta hypokoirasta tuntui aika kaukaiselta.
Kuten epäilinkin, paljon on vaatinut aikaa, rahaa ja vaivaa. Todellista hyödyn ja ilon määrää en sen sijaan osannut ihan aavistaa. Nyt on helppo hymyillä!
Kuulosti hienolta, olihan meillä tiedossa miten koirat voivat olla ihmisen apuna ja tukena monin tavoin. Ensin ajatus omasta hypokoirasta tuntui aika kaukaiselta. Enhän nyt osaisi koiraa kouluttaa, vaikka lemmikkinä koira aina ollutkin. Vaatisi varmasti liikaa aikaa, rahaa ja vaivaa. Ajatus jäi kuitenkin elämään omaa elämäänsä. Helpotus ja turva diabeetikon ja perheen arkeen olisi ehkä kaiken panostuksen arvoista. Aloimme tosissamme tutustua hypokoiriin ja otimme yhteyttä yhdistyksen kouluttajiin. Kaksi kuukautta ensimmäisestä puhelusta, meillä oli kotona hyötykoiraksi suunniteltu ja testattu labradorinnoutajan pentu Late ja kurssipaikka varattuna. Late oli 12-viikkoinen koulutuksen alkaessa. Matkaa lähipäiville Karjaalle kertyi roimasti, mutta ymmärsimme nopeasti että kurssimatkat olivatkin se pienin panos. Lähipäivillä käytiin läpi seuraavan kuukauden tai kahden tavoitteet ja kriteerit. Meitä opastettiin koulutusmetodeihin ja positiivinen vahvistaminen työkaluna opetettiin heti ensimmäisenä päivänä.
Ensimmäiset kuukaudet olivat vaativimmat.
Elämä pennun kanssa, treenaaminen, treenipäiväkirjat ja uuden oppiminen (erityisesti meille ihmisille) oli välillä haastellista, mutta sitäkin palkitsevampaa. Ryhmän sisäinen vertaistuki auttoi epätoivon hetkiin ja onnistumisistakin riemuittiin moninkerroin kurssikavereiden kanssa. Välimatkoista viis, kilautettiin kaverille. Kouluttajatkin olivat puhelimen päässä apuna tarvittaessa. Lisäkursseja kävimme kotipaikkakunnalla oppimisen tueksi. Pian huomasimme, että osatavoitteet täyttyivät, treeneistä ja päiväkirjasta tuli rutiinia. Arjessa koiran kuljettaminen perheen rientoihin ja kauppareissuille muuttui poukkoilevan pennun hallitsemisesta muutamassa kuukaudessa normaaliksi asioinniksi koiran kera. Joskus mentiin askel taaksepäin, mutta vastapainoksi kolme loikkaa kohta eteenpäin. Hienoimpia hetkiä varmasti ensimmäinen oikea hypon tunnistus! Tällä hetkellä valmistuminen viralliseksi hypokoiraksi häämöttää viikkojen päässä. Takana on reilu 1,5 vuotta koulutusta. Late tunnistaa suurimman osan hypoista ja ilmaisee ne niin diabeetikolle kuin tarpeen mukaan perheen jäsenille. Vakavilta hypoilta on vältytty pitkään, toki harjoittelumme jatkuu ja luotettavuutta vahvistetaan pitkäjänteisesti edelleen. Hypoilmaisujen lisäksi Late on tuonut diabeteksen hoitoon positiivisen sävyn, on mitä mainioin ulkoilu- ja harrastuskaveri, antaa pusuja murheen hetkillä ja tuo paljon iloa pelkällä läsnäolollaan koko perheelle. Kuten epäilinkin, paljon on vaatinut aikaa, rahaa ja vaivaa. Todellista hyödyn ja ilon määrää en sen sijaan osannut ihan aavistaa. Nyt on helppo hymyillä!
HYPOHUNDEN LATE
Ett halvt år efter att vår 9-åriga son insjukna i diabetes började vi stöta på saker om hypohundar vid olika tillfällen.
Först verkade tanken på att under handledning själv skola sin egen hund till hypohund ganska avlägsen.
Som jag misstänkte har skolningen tagit mycket tid, pengar och ansträngning. Å andra sidan kunde jag inte ha kunnat föreställt mig den verkliga nyttan och glädjen. Det är lätt att le nu!
Ett halvt år efter att vår 9-åriga son insjukna i diabetes började vi stöta på saker om hypohundar vid olika tillfällen. Lät bra, vi visste hur hundar kan hjälpa och stödja människor på många sätt. Först verkade tanken på att under handledning skola sin egen hund till hypohund ganska avlägsen. Jag kunde trots allt inte träna en hund nu, även om hunden alltid var ett husdjur. Det skulle definitivt kräva för mycket tid, pengar och ansträngning.
Idén hölls och tanken börja gro. Lättnad och trygghet för en diabetiker och för familjs vardag kan vara värt hela ansträngningen. Vi började söka information om hypohundar på allvar och kontaktade föreningens utbildare. Två månader efter det första samtalet fick vi en Labrador Retrievervalp som var planerad och avlad för användningsändamålet, personlig assistanshund och en kursplats bokad.
De första månaderna var krävande. Late var 12 veckor gammal när skolningen började. Resan till Karis kändes i början jättelång, men vi insåg snabbt att kursresorna var det minsta bidraget. Under de närmaste dagarna granskades målen och kriterierna för skolningen och vi koncentrerade oss på nästa eller två följande månader. Vi instruerades i träningsmetoder och positiv förstärkning som ett verktyg lärdes från dag ett.
De första månaderna var de mest krävande. Livet med en valp, träning, träningsdagböcker och att lära sig något nytt (speciellt för oss människor) var ibland utmanande, men desto mer givande. Stödet från gruppen hjälpte till i förtvivlade ögonblick och till och med framgångar firades många gånger med kurskamraterna. Resorna kändes inte så tunga mer och ofta så ringdes vi kursdeltagare när vi körde hemåt. Tränarna fanns till för förfogandet via telefon eller mail för att hjälpa till vid behov. Vi tog ytterligare kurser i hemstaden för att stödja lärande.
Vi upptäckte snart att delmålen uppnåddes, träningen och dagboken blev rutinmässiga. I vardagen förvandlades transport av en hund till i familjen aktiviteter och shoppingresor från att kontrollera en valp till en normal butiksbesök med en hund på bara några månader. Ibland gick vi ett steg tillbaka, men kompenserade tre hopp framåt. De största ögonblicken är definitivt den första riktiga igenkännande av hypoglykemi!
För närvarande skymtar examen som officiell hypokohund inom några veckor . Bakom ligger drygt 1,5 års träning. Late känner igen de flesta hypoglykemi tillfällen och uttrycker dem för både diabetiker och, i tillämpliga fall, familjemedlemmar. Allvarlig hypoglykemin har undvikits under lång tid, naturligtvis fortsätter vår träning och tillförlitligheten kommer att stärkas ytterligare på lång sikt. Förutom hypomarkeringarna har Late blivit en positiv grej vid behandlingen av diabetes, är den perfekta utomhus- och hobbykompisen, ger kyssar i stunder av sorg och ger mycket glädje åt hela familjen med sin blotta närvaro.
Som jag misstänkte har skolningen tagit mycket tid, pengar och ansträngning. Å andra sidan kunde jag inte ha kunnat föreställt mig den verkliga nyttan och glädjen av Late. Det är lätt att le nu!